Alla kommer vi få uppleva den känsla där vi känner att det som håller oss kärt måste lämna oss. Ett av de värsta tänkbara scenarion. Avlivning.
Oavsett hur mycket vi älskar våra djur och oavsett hur mycket vi vårdar dem så finns det inget som kan hindra det faktum att ingenting varar för evigt.
Jag var tio år första gången jag kom i underfund med hur djurens liv var mycket kortare än mitt. Dock var det inte mycket att minnas av det förutom att jag hade kommit hem från skolan och möttes av en allvarlig fader när jag frågade var våran gråhund "Titti" var.
Återigen känner jag att samma minne kommer tillbaka till mig nu när min egen hund, en cocker spaniel, befinner sig i sin sista vecka hos mig. Oavsett om den erfarenheten är god eller dålig så är den ofrånkomlig. Allt jag tänker på just nu är alla dagar som jag "glömt" honom och istället gjort något som var mer intressant. Många av oss kommer att känna vid detta tillfälle att det aldrig var nog mycket tid som spenderades tillsammans. Oavsett hur mycket tid som lades ned.
Det viktiga är dock hur vi minns den tid vi hade och att vi verkligen tog vara på den tiden. Det är allt som spelar roll. Just nu så ser jag ned på den svarta kluns som ligger vid fotändan i min säng, den bästa vän jag någonsin haft.
//MG
People aren't actually retarded, they're just completely fucking clueless.